För första gången regnar det på allvar. Nederbörden utgör dock inget hot mot vår arkeologiska verksamhet, som rullar på oavsett väderlek. Vi tar på oss regnjackorna, skyddar fyndlådorna och biter ihop. Kanske tvingas någon byta strumpor. Men värre än så är det inte. Glatt gräver vi vidare, och snart har också regnvädret dragit förbi.
Den värsta följden av regnet är att sållen slammar igen, vilket försvårar sållandet av jorden. Situationen förbättras när någon inser att vi kan borsta av sållen mellan sållningarna, varpå sållen blir brukbara igen. Själv hittar jag mest kol. Andra fullkomligen översköljs av ben, och när jag ögnar igenom fyndpåsarna slås jag av häpnad över hur mycket ben de kommit över. Vad är djur och vad är människa? Och var går gränsen mellan soptipp och grav? Den stensättning vi gräver ut innefattar sannolikt bäggedera, och det är mycket möjligt att vår begeistring över rester från järnåldersmänniskor förbyts i förtvivlan när vi inser att vi i själva verket haft att göra med ett svin från 1700-talet. Vid närmare eftertanke framstår dock även 1700-talssvinet som fantastiskt, varpå lyckokänslan återvänder.
Dagens stora begivenhet är öppnandet av graven. Men när vi lyfter bort blocken från stenkistan finner vi inget skelett. Förhoppningsvis kommer skelettet att dyka upp under morgondagen, i takt med att vi kommer ännu djupare.
I det andra schaktet har en vävtyngd påträffats, som i sin nuvarande, tredelade form kan ses på fotografiet nedan. Till skillnad från oss följer de en sträng rutmetodik och håller sig inom varsin kvadratmeter, något som varken är möjligt eller önskvärt i vårt fall, eftersom vårt schakt är betydligt större och av annan karaktär.
Järnåldersboplatsen och gravfältet i Buttle, Gotland 