Efter att mycket av den blandade raserings- och ordlingsstenen tagits bort i norra huset börjar en viss struktur göra sig synlig. En möjlig stenpackning har borstats fram ur jorden – kanske en härd? Bredvid den har schaktets lag redan tidigare identifierat någonting som åtminstone är “någon sorts j-la kokgrop”. Vidare utgrävning i profil får avgöra dess karaktär till fullo.
Annars har lag Nord hittat en hel del keramik av såväl den svarta sorten som den med röd toning. Enligt en i detta ämne insatt student beror den svarta färgen på att keramiken vid bränningen blivit fullt reducerad, det vill säga genombränd, medan den röda toningen beror på att syre varit närvarande i processen och orsakat en oxidering.
I det södra huset har utgrävningslaget funnit en mängd med ben i husets sydöstra hörn. Orsaken till deponeringen är förstås höljd i dunkel, vilket i vår disciplin lika gärna kan vara en fördel med tanke på möjligheterna till tolkning som därmed frigörs. Kanske en analys av dess materialitet kan vara fruktbar?
Laget har också funnit så pass mycket kol av sådan dignitet att vedartsbestämning möjligtvis kommer att kunna utföras, vilket enligt uppgift från en i detta ämne insatt student (inte samma som ovanom) innebär att en eventuell kol-14-analys kommer att kunna vässas en smula genom att ta hänsyn till att olika trädarter har olika livslängd. I schaktet uppdagades också en slipsten, vilka är lättare att förstå sig på eftersom de ser ut som idag.
Från schakt 68, där Bloggaren själv spenderat större delen av dagen, rapporteras nästan ingenting. Men vi får väl se – det sägs ju att i de lugnaste vatten simmar de största fiskarna och att lugnet föregår stormen [fixa: fler ordspråk myntade av sådana som inte förstår att det aldrig är för tidigt att ge upp]. Vem vet, 68:ans lag kan stå inför rent omvälvande upptäckter.
I Buttlekrigarens grav verkar stolphålen närmast föröka sig av sig själva. Vi är nu uppe i runt ett dussin säkra och potentiella hål. Mellan stenringarna har sex hål med regelbunda avstånd grävts ut och dokumenterats i profil. Av allt att döma har där stått någon form av byggnad. Hur den sett ut lär vi bara kunna spekulera om, men kanske man kan tänka sig att ett litet kapell rests över och kring graven. Den har bevisligen använts under många hundra år så att järnåldersfolket i Buttle lagt ner lite resurser på anläggningen är nog förväntat.
Schaktarna i schakt 66 strävar på med ytterligare en utvidgning för att om möjligt utröna utbredningen av dess lätt undflyende kulturlager. Laget gör konstant fynd – idag bland annat ett par keramikskärvor av för arkeologer imponerande storlek och detaljeringsgrad – men fynden har inte någon riktig koncentration i geografin utan är snarare jämnt spridda, vilket inte indikerar mer än att schaktet nog bör utvidgas. Som sagt. Om inte annat har man blivit påtagligt effektiva avtorvningstekniker.
Keramikbitarna bär tydliga märken efter de verktyg krukmakaren använt någon gång kring de första århundradena i vår tideräkning. Eller ännu tidigare – det har i mer lärda kretsar nämligen diskuterats om inte en av skärvorna till och med kan dateras till yngre bronsåldern.
Keramiken är inte drejad. Trots att drejskivan uppfunnits för flera tusen år sedan dröjde det enligt en tredje i ämnet insatt student till 1500-talet innan vi tog den i bruk. NIH i sin prydno.
Annars har snart hela tallmon perforerats med jordborren i jakt på de höga fosfasthalter som skall garantera fortsatta grävtillstånd från Länsstyrelsen och förnyad resursallokering av Universitetsledningen.
Oavsett fyndfrekvenser, tillståndgivande och resurser har solen i vart fall skinit på oss idag, så till den milda grad att ropen på vätskeersättning ekat över vår torra rullstensås, så glest bevuxen med tallar att man bara har tur om de under dagen erbjuder någon skugga till de schakt i vilka vi nu tillbringat nio dagar.
Järnåldersboplatsen och gravfältet i Buttle, Gotland 